Från forskning finns ett antal nyckelfaktorer avseende föräldraförmågan hos familjehemsföräldrar, som kan kopplas till positiva resultat för placerade barn. Dessa kan beskrivas enligt följande:

• Förmågan att förse barnet med känslomässig värme, empati och uppmuntran.

En familjehemsförälder måste aktivt kunna visa kärlek för barnet. De behöver även kunna lyssna till och uppmuntra barnet samt ta sig tid att för och uppskatta gemensamma aktiviteter.

• Förmågan att ha struktur och regler grundade i rättvisa och medkänsla.

Familjehemsföräldrar behöver kunna hantera ett ofta svårt och avvisande beteende och ha tydliga förväntningar på barnet och vara förutsägbar i detta. Om det är ett par som önskar bli familjehem är det viktigt att de har en gemensam hållning kring regler och disciplin.

• Förmågan att stå för varaktighet, motståndskraft och engagemang.

En familjehemsförälder behöver ha den känslomässiga styrkan och ihärdigheten som krävs för att behålla ett placerat barn så länge hen behöver, och aktivt visa sitt engagemang och intresse i barnet.

Det som nu beskrivits handlar i huvudsak om relationen mellan det placerade barnet och familjehemsföräldrarna. Samtidigt är ytterligare en viktig del för lyckade placeringar familjehemmets förmåga att samverka med andra, vilket kan handla om allt från exempelvis socialtjänsten, det biologiska nätverket och skola.

Ovan nämnda delar stämmer även överens med vad det genom undersökningar visat sig att placerade barn själva önskar från ett familjehem. De vill vara älskade eller omtyckta på ett sätt som samspelar med deras erfarenheter och behov, och de vill undvika lojalitetskonflikter med sitt biologiska nätverk. 

Utöver detta värderar de uppmuntran och uppmärksamhet; att bli lyssnad till, att familjehemsföräldrarna har tid för dem och att de upplever sig vara värdefulla för familjehemsföräldrarna. Placerade barn uttrycker att de vill vara accepterade som en del i familjen och ha en känsla av att familjehemsföräldrarna kommer att stå kvar vid deras sida och kämpa för dem.

För att inte riskera en utredning som enbart består av en beskrivande text, där det i huvudsak är sökandes egna berättelse som framkommer, behöver informationen – oavsett från vem den kommer – på något sätt verifieras. Detta kan göras genom samstämmig information från exempelvis olika personer i familjehemmets biologiska nätverk, andra referenser eller utredarens observationer. Modellen lägger mycket vikt vid detta, att bekräfta – eller i vissa fall motbevisa – uppgifter som framkommer och som är relevanta för familjehemmets resurser och förmåga att ta hand om placerade barn.