Det är lätt att underskatta avståndet mellan att förstå ett arbetssätt och att faktiskt arbeta på ett nytt sätt.
På en utbildning kan en modell kännas både logisk och användbar. Verktygen är begripliga, övningarna fungerar och deltagarna går därifrån med ambitionen att börja redan nästa vecka. Sedan kommer vardagen. Ärenden som måste hanteras, kollegor som inte varit med på utbildningen, gamla rutiner, personalomsättning och situationer där verkligheten inte alls beter sig som man skulle önska eller hoppas.
Det betyder inte nödvändigtvis att det nya arbetssättet eller metoderna är fel eller att utbildningen misslyckades. Det säger något om hur förändring fungerar i organisationer.
Implementeringsforskningen har länge visat att det är svårt att få nya arbetssätt att bli en stabil del av ordinarie verksamhet. Det som händer efter själva introduktionen påverkas bland annat av organisationens förutsättningar, ledarskap, resurser, prioriteringar och möjligheten att fortsätta utveckla kompetensen. Nya arbetssätt kan annars hamna ovanpå det gamla arbetet i stället för att integreras i det.
I vårt arbete med socialtjänsten ser vi några frågor som är särskilt värda att hålla kvar.
Har vi skapat utrymme för att öva?
Det är stor skillnad mellan att förstå exempelvis en frågeteknik när någon demonstrerar den och att själv använda den i ett svårt samtal. Professionell skicklighet behöver tränas. Därför innehåller våra metodutbildningar mycket praktiskt arbete, och ofta kombineras utbildningsdagarna också med uppföljande handledning.
Finns det ett gemensamt språk i organisationen?
En ensam medarbetare kan komma tillbaka från en utbildning med både kunskap och engagemang. Men om kollegor och arbetsledning arbetar utifrån helt andra utgångspunkter blir det svårt att hålla fast vid förändringen. När ett arbetssätt ska få betydelse på verksamhetsnivå behöver fler förstå både vad man försöker göra och varför.
Vad händer när metoden möter verkligheten?
Ingen modell kan på förhand beskriva varje familj, varje barn eller varje situation. Ett professionellt arbetssätt behöver därför ge struktur utan att ersätta omdömet. Det är en balans vi tycker är viktig. Metodik ska hjälpa professionella att tänka bättre, inte befria oss från behovet av att tänka.
Följer vi upp själva arbetssättet, eller bara att utbildningen genomfördes?
Att tjugo personer har gått tre utbildningsdagar säger väldigt lite om vad som händer sex månader senare. Den mer intressanta frågan är om något har förändrats i praktiken.
Det är därför vi är försiktiga med föreställningen att en utbildning i sig implementerar en metod. Utbildningen kan lägga grunden. Den kan ge kunskap, språk, struktur och möjlighet att träna. Men det är när den nya kunskapen möter vardagen som det verkliga arbetet börjar.